fredan

Av någon anledning blev jag medlem på facebook. Kul. Den här bilden hittade jag på mig själv. Det var jättekul.

Ja, vad säger man? Guldarmbandet var ju snyggt i alla fall.

Två höjdpunkter står på schemat ikväll. Tacoburgare och garagestädning. Det sistnämnda kanske inte kan klassas som en "höjdpunkt", dock är det ett nödvändigt ont. Inne i lägenheten är det ingen idé att tänka sig "börja lite smått" då det är att gräva sin egen grav. Jag kan inte börja smått. Jag börjar och börjar till jag befinner mig i total kaos, sådan är jag. Startar jag någon sorts flyttpackning är det lika bra att fly fältet innan röran är ett faktum.

Men... garaget var det. Eftersom "JUM" flyttat ut och ska bli pimpad kan vi städa garaget där han stått. Förmodligen blir det ingen trevlig upplevelse och jag överväger att inhandla munskydd eftersom jag befarar att det kommer att vara både en och fem damtussar/moln där. Jag bestämde att vi ska göra det ikväll. Markus kände att han ville skjuta upp det, men det är ju så typiskt att det fick mig att se rött. Skjuta hit och skjuta dit, då kan vi ju lika gärna skjuta upp vår flytt också? Nej, precis. Vi städar garaget ikväll.


Och angående matlagningen. Ni kanske märkt att jag helt plötsligt blivit lite intresserad av att laga mat. Det gör mig jätteglad. Ikväll ska vi därför äta tacoburgare med champinjon- och pinjenötssallad, hur gott låter inte det?

Svar till kommentar på tidigare inlägg. Naturligtvis går det att kopiera nyckeln som är kvar. Men vem vill flytta in i en lägenhet som har nycklar "på vift"? Jag förstår fullt och fast att låset måste bytas, men ändå... Snälla jävla nycklar: Hoppa fram!

Allt går bra. Jättebra. Har huvudvärk som fan och längtar till klockan slår sex. Vi ska åka ned till Markus föräldrars lilla stuga ikväll också för mat och bad. Idag tänkte jag köpa med mig efterrätt (som jag naturligtvis inte ska äta själv) i form av Gino. Det måste ju vara den absolut enklaste och godaste av desserter. Skiva bananer, jordgubbar och kiwi. Riv över vit choklad och släng in i ugnen. Servera med vaniljglass. Synd att jag går på "avgiftning". Jävligt synd.


Vet ni hur mycket jag längtar till flytten nu? Obeskrivligt mycket! Surfar runt på otaliga inredningssidor och drömmer om en lite fetare plånbok. Jag fasar lite för packning-och-städ-momentet bara. Att flytta är ju, precis som min sockeravgiftning, ett projekt och det kommer förmodligen att ta lite tid. Kan man inte bara bli installerad på ett kick? Tur att Wille är en riktig fena på att packa ned och packa upp. Han kommer med all säkerhet hjälpa till en hel del...

Jag håller på med ett töntigt litet projekt. Ett sluta-med-socker-projekt. Jag har bestämt mig för att köra 14 dagar och sedan får vi se om jag lever överhuvudtaget. Och om Markus och jag fortfarande bor under samma tak. Jag misslyckades redan första dagen, om ni vill veta, men det hindrar mig ändå inte. Idag är jag starkare, idag blir en bättre dag!

De senaste tre veckorna har varit allt annat än nyttigt och det känns i min kropp. Jag är trött och hängig och saknar energi trots att solen skiner ute. Bättre vanor och bättre mat borde göra susen.

Jag återkommer med uppdatering.

Markus och jag är ju som bekant inne på vår andra kärleksomgång, därav rubriken till detta inlägg. "JUM" är bokstäverna på regplåten till Markus apelsinfärgade vrålåk, en merca vars styrning kräver att man lyfter skrot ett par timmar per dag. Säger det er något alls?

Jag tog körkortet den nionde december 2004 och hade turen att köra "JUM" till skolan ett fåtal gånger. Det ska väl tilläggas att jag inte var/är någon stjärna i trafiken, varför jag hade vissa bekymmer, som till exempel styrningen, vilket ändå måste klassas som ett ganska allvarligt problem. När jag tänker tillbaka på gångerna jag tvingas köra den bilen genom Vilhelmina tätort reser sig håret i nacken. Det finns inget som framkallat så mycket ångest i mig som turerna i "JUM" där jag varit chaufför.

En solig eftermiddag körde jag till exempel över en sparkcykel som utan förvarning placerats framför bilen (ja, jag vill gärna se det så). Sparkcykeln tillhörde sonen till vår dåvarande granne och jag grinade tills mina ögon var röda och låste in mig i lägenheten i hopp om att de inte skulle märka något. Det tog dagar innan jag vågade mig ut och denna lilla incident har etsat sig fast i minnet på många och används många gånger som partyhöjare. Haha, säger jag.

Av någon anledning har jag samma relation till "JUM" som till cykeln jag lånat av Markus. Sedan fredagens "överraskning", eller vad vi nu ska kalla det för, fasar jag lika mycket inför kontakt med cykeln som med bilen. Frågan jag ställer mig är: "Kommer jag överleva?".

Funktionen "mobilblogg" är inte att lita på. Jag har skickat iväg ett flertal inlägg som aldrig publicerats. Mycket störande. Vi har i alla fall haft en toppenhelg med sol och bad. Nu ska jag duscha och sedan äta smörpopcorn. Vi hörs imorgon, då ska jag uppdatera er lite.

Sommarkrysset. Nu ska jag vinna. Det här är allvarligt.

Klart man shoppar loss i souvernirbutiken. Wille fick en sältröja och såpbubblor.

Vet egentligen inte vad mamma har för syfte med att skicka denna bild som svar. Det hade räckt med "fin kyckling" istället för en bild som bara gör mig sjukt avundsjuk.

Jag skickar ett mms till mamma. Kolla kolla läcker kyckling. Vilken ambitiös dotter du har va? Som lagar mat en sen fredagkväll?

...vad som hände på lunchen?

Jag cyklar snabbt i sommarsolen. Vinden smeker min kind. Helt plötsligt händer något, vad studsar mot marken? Jag stannar till och finner cykeltrampan i diket och min högra vad nedsmetad med olja. Av någon anledning blir jag inte förvånad utan behåller mitt lugn. Att denna rathög förr eller senare skulle ge vika kommer inte som en överraskning. Jag böjer mig därför ned, lugn och sansad, och försöker försiktigt skruva fast trampan igen. Tror mig löst problemet och sätter av nedför backen...när trampan sakta glider av igen.

Nu kommer paniken. Det är varmt, cykeljäveln är trasig och jag har endast en timmas lunch. Slänger därför cykeln i diket tillsammans med trampan. Omoget kan tyckas, men jag är ganska less på dessa cykelincidenter. Och vem har lust att stanna till utanför konsum och säga "ursäkta jag tappade min cykeltrampa"?



Och nej, jag kommer inte lämna den i diket förevigt. Den ska bara ligga där ett tag och ångra sig.

Cykeljävel.

Jag är ledsen. Jag vill också kunna göra en fiskbensfläta (nej, "guiden" hjälper mig inte). Kan inte förstå vad det är med mig och flätor, målningar, symaskiner, pyssel, slöjd...allt. Faktum är att jag alltid var dålig på "sånt här". Redan som liten kämpade jag med min första lilla korsstygnstavla på syslöjden, målade hellre flugsvampar än att sandpappra på träslöjden och hade ett rent helvete med alla vinklar och "djup" i alstren på bilden. Ibland har jag till och med funderat om det är något i min ena hjärnhalva som inte fungerar som det ska, med tanke på att jag är oförmögen att ens dra ett rakt streck. Eller så är jag bara jävligt ointresserad.

Det plågar mig dock att jag inte kommer kunna vara mysig farmor/mormor och stoppa strumpor, sticka tröjor och sy doptavlor. Jag får köra med "Köp/köp nytt"-repliken istället. I och för sig skulle jag kunna lära mig... men nja. Jag har en massa andra saker som jag prioriterar att lära mig först, typ: spruta eld, raka benen utan att skära mig, smörja med BUS utan att få ränder, noppa ögonbrynen i en jämn form, använda mer olivolja i matlagningen, stå på händer, göra ordentliga armhävningar, dricka kaffe, göra smörgåstårta, typ.



Hemslöjden får vänta.
Men jag hade gärna kunna göra en fiskbensfläta.

Vi har alltid fika på fredagar. Idag är det kladdkaka, vispgrädde och björnbär. Jag åker till ön imorgon.

Okej, Carolina Gynning kan inte sjunga. Men jag läser hennes blogg. Hon är småkul.

Jag behöver avgiftning. Årets marknad medförde inte bara att jag känt mig oerhört sliten flera dagar utan även att jag numera är sockerberoende. Jag behöver avgiftning.

Förut har jobbet varit ett perfekt ställe att "avgifta" sig. Med bara cykel har möjligheterna till sötsaker varit noll. Jag har suktat efter goda recept istället, men varit nöjd med det. Nu är det nya tider. Min onda tvilling slängde åt min kollega en slant när hon skulle köra en repa under rasten. Uppmaningen var: "Köp cola!". Vad?

Jag får så ont i magen av cola, men tydligen struntar min onda tvilling i det. Jag är en självplågare. Önskar nästan att någon bara kunde kasta iväg mig på en ö för avgiftning...
 

Det finns en liten ö sex kilometer från vårat hus i Grönfjäll. Det är alltså 20 mil och sex kilometer härifrån. Markus, hämta mig där på måndag!

...är kvällen när vår lägenhet ska förvandlas från svinstia till en renare plats. Markus är borta så jag får passa på att städa, kanske baka. Det blir mysigt.

Bästa vänner. Finns det något bättre än bästa vänner? Jag har en fin vän, hon heter Emma och bor i Örnsköldsvik. Vi har känt varandra så länge vi kan minnas. När våra mödrar jobbade på banken och det fortfarande var snyggt med axelvaddar. När våra fäder hade moppemusch och spelade kasettband på hög volym.

Tillsammans med Emma har jag upplevt så mycket. Tillsammans med Emma vann jag till exempel mitt första jättegosedjur på ett lotteri i Piteå. Vi har semestrat i Danmark, ätit cocopops till magen värkt, klättrat i hyllorna på Norris, sprungit omkring med ballonger under kjolarna, ätit "valbiff" på en fiskerestaurant i Norge och trånat efter Snygg-Erik. För att inte tala om alla påskar som spenderats i Grönfjäll med "Det var en kyckling som hette gullefjun..." , massor med räksallad och dessa hopplösa försök att få våra syskon, Per & Jenny, att förälska sig i varandra.

Idag har våra mödrar kastat axelvaddarna och våra fäder rakat sig. Trots detta delar vi fortfarande samma vänskap och hörs av så fort det finns tid och möjlighet. När Wille skulle döpas var det naturligt att låta Emma vara hans gudmor eftersom hon betytt så mycket för mig under min uppväxt. Till hösten flyttar hon tillsammans med sin kärlek till Göteborg och det blir ytterligare ett par mil mellan oss, men jag vet att oavsett avstånd kommer hon alltid vara en klippa för mig och finnas där i vått och torrt.

Dagens namn är Emma.
Grattis på namnsdagen älskade vän!

Lite mer poolparty.

Åsele Lagun Onsdag

Har som vanligt jäktat runt på min lunchtimma. Några av besökarna på Åsele Lagun behövde skjuts och eftersom jag bara äälskar att köra bil ställde jag upp. Därefter fick jag en efterlängtad puss (fortfarande med lite touch av försoning). Sedan drog jag och Carita en repa förbi den omtalade fotbollsmatchen. Vi hann inte se mer än att det, just då i alla fall, gick bra för galvpojkarna.

Och tjohejsan, nu sitter jag åter på jobbet. Har nyss avnjutit en lunch utöver det vanliga bestående av pizza för 15 kronor, så nu är jag mätt. Tänker lite på morgondagen men har beslutat mig för att inte oroa mig för den kommande bakfyllan. Det är bara att genomlida. Får väl helt enkelt göra mig en stor Elvismacka inatt när jag kommer hem.

På tal om Elvis, den här bilden är hämtad ur Willes pekbok, Pek-Elvis av Lars Steiner. Köp den här.

Vi åkte ut till Sörnoret och offerhällan igår. Det var jättefint där och jag och Carro strosade runt som små turister, med kameror och axelväskor, medan Markus och Emil gjorde en eld. Vi njöt av utiskten och surrade lite. Sedan traskade vi ned igen och körde hem.

Väl hemma hyrde vi en film och vi lyckades se hela utan att somna, otroligt. Nu är det dags att köpa godis...eller nä.

Kaotisk lunch. Äter på Kronan och bestämmer mig för att åka hem en sväng och borsta håret, då det spretar åt alla håll. Kommer upp för trappen och går in på toan varpå jag möts av kaos. Inbilar mig först att det är en vattenskada, men förstår snart att Markus lekt allibabba i duschen. Det är vatten överallt, under tvättmaskinen, under toaborsten, badrumsmattan hänger över duschstången och det ser ut som paradisbadet. Markus skyller ifrån sig, vaktmästaren måste ha varit in i vår lägenhet, vilket får mig att se rött. Jag är pruttig, bakis och har fått en finne. Min kille leker att han åker vattenfallet och gör bomben när han duschar. Lite tröttsamt.

Jag är mitt i ett smskrig med min vän Caroline. Om inte hon skriver det jag vill höra snart kommer jag smsbomba henne hela kvällen.

Mätt och belåten. Trodde nästan att jag skulle pussa sönder Wille innan jag skulle tillbaka på jobbet igen. Håret spretade åt alla håll när han sprang omkring på gräsmattan och tjoade. Vilken liten solstråle!

Jag vet att jag har dålig humor, men jag kan faktiskt inte låta bli att skratta när jag ser sånt här. Ha.

Jag tror att den där vinaren får vänta...till imorgon. Ska jobba över en liten stund på jobbet (alltid bra med komp), sedan cykla och heja på Wille en liten sväng och sen blir det soffhäng. Markus och jag bara springer om varandra i lägenheten, helt otroligt. Ikväll blir det nog Love på schemat.

Min vän Elin är tandhygienist och kom förbi med tre små flaskor Listerine häromdagen. Behöver jag nämna varför det är den absolut finaste present jag fått i hela världen?

Jag saknade Wille otroligt mycket igår. Det känns så konstigt att inte ha honom hemma under veckorna, så jag fällde en liten tår, trots att han förmodligen sov sött ett par hundra meter bort.

Wille kommer mestadels vara med Johan nu under hans semester. Det är verkligen roligt att de får tid för varandra, både för Johan och Wille. Men jag saknar naturligtvis Wille otroligt mycket, vilket ändå är nyttigt för mig. Precis som jag känner nu känner naturligtvis Johan när Wille är hos mig och det är en nyttig insikt. Eftersom vi valt att leva frånskilda är det ju såhär framtiden kommer att bli. Det är bara att vänja sig att inte ha Wille hos sig hela tiden och istället vara lugn i det faktum att han faktiskt har det bra med den andra föräldern. Wille mår bra av att umgås med båda sina föräldrar och det är ju något som jag absolut inte vill ta ifrån honom, men som jag skrivit i tidigare inlägg... det är ganska lätt att omedvetet agera egoistiskt.

Jag brottas med så många känslor, men det viktiga är att Wille har det bra. Han är ju trots allt det finaste vi har.

Lördagens mest romantiska ögonblick var när Markus lallade lite till  "You´re the inspiration" med Chicago (typ världens finaste) för mig i bilen hem från fisketuren.

Någon har släppt en bomb i våran lägenhet. Bomben bestod av leksaker, kissblöjor, vällingflaskor och för små sommarklänningar. Vi skulle behöva en liten Nils hemma hos oss. Han skulle vara ett fint tillskott i städskåpet och mer än välbehövlig. Plus i kanten är ju att han kommer från Övik och med all säkerhet hejar på Modo.


Eftersom städningen går trögt förstår ni naturligtvis att det inte går bättre med packningen. Den är noll och jag befarar att jag kommer att "råka" bli arg när jag kommer hem och ska ta itu med den. Jag "råkar" ofta bli arg och stressad. Speciellt eftersom jag är så dålig på att planera när det kommer till dessa små helgutflykter. Det kommer sluta med att vi stuvar in alldeles för mycket saker i bilen, Wille råkar få med sig saker han inte ens behöver (typ vinterskor), vi glömmer ta ut soporna och måste vända tillbaka när vi kommit till Statoil, Markus retar mig så jag "råkar" bli ännu argare och vi sitter tysta till Almsele.

Jag gruvar.

Jag känner mig väldigt snygg idag, och nej jag är inte ironisk. Faktum är att man inte kan bli annat än jävligt snygg på den sjukt fula cykeln jag glider omkring på nu. Vägen till jobbet var inte lika lång idag eftersom chocken från igår har lagt sig. Jag lyckades bemästra vraket bra och jag tror att vi kommer att komma varandra nära. En av mina kollegor frågade mig om jag hade en "ny cykel". Mjo, svarade jag. Hon var helt säker på att jag inte skulle råka på fler tjuvar.... Jag kan inte förstå varför, har det något att göra med det sneda styret eller den halva sadeln? Nej, nu har jag ältat den här cykelhistorien nog, time to move on!

Jag har svettats som satan idag, men tiden har gått snabbt och jag ramlade in genom dörren för tio minuter sedan. Här hemma satt en skäggig älskling bänkad framför Jönssonligan. Och jag har precis slösat lite pengar på ett par fina sneakers. Bra kväll med andra ord.



Förresten, varför bemödar man sig att bära ut spindlar som befinner sig inomhus när man kan kliva på dem och se dem döden dö? Spindellovers, jag förstår er verkligen inte.

Jag vet inte om det beror på den omtumlande cykelturen eller lite sömn. Jag är hur som helst totalt förvirrad idag. Tacksamt, med tanke på att jag jobbar 13 timmar. Varning.

Det har hänt en tråkig sak, min cykel är borta. Gone with the wind.

Jag blir så ledsen. Imorse när jag skulle cykla på jobbet stod den inte där, min fina lila cykel. Någon har sett den stående bredvid grannens uppgång, tyckte den såg fin ut och cyklade iväg med den. När jag letade den imorse, för jag sprang faktiskt fram och tillbaka utanför min dörr, såg jag att nästan ingen av mina grannar har sina cyklar låsta. Därför behöver jag inte känna mig skamsen att min var olåst. Sedan bor jag ju faktiskt i Åsele, Åsele! Men, det är väl nya tider, bara att acceptera.

Naturligtvis hoppas jag att cykeln ska "dyka" upp, för jag vill ha den tillbaka. Den är inte speciellt gammal, väldigt söt och nödvändig, absolut nödvändig! Jag har ingen bil, så jag förstår inte hur cykeltjuven tänker att jag ska hinna på mitt jobb efter jag lämnat Wille. Eller hur jag ska komma till mitt "andra" jobb imorgon på tre minuter? Vad tänkte du? Jävel.


Näe. Jag är ledsen idag. Min cykel är borta. Gone with the wind.


Förresten, cykeln är en citybike av märket Peak, lila med en svart och vit sadel. Den har 21 växlar och det hänger ett blått cykellås på den. Och jag bor på Storgatan 53, uppgång I. Bara så ni vet.