fredan

Vilken fantastisk morsdag jag haft så långt trots att klockan bara är sju. Markus väckte mig och magen imorse (Wille är och myser med Johan i helgen) och jag fick ett paket och en puss. Solen sken och vi fikade tillsammans innan han åkte iväg på skjutbanan. Jag ska dock bara vara inne till klockan tre när jag börjar jobba igen. Bara ligga i sängen och se film heeela dagen. Ja, det är precis vad jag ska göra!

Min älskade lilla prins!
Våren 2010

Jag sitter vid datorn eftersom jag inte vet hur jag ska ligga skönt i soffan. Allt blir fel. Antingen ser jag inte teven eller så känns det som jag ska kvävas eftersom kulan trycker på lungorna. Jag inbillar mig också att det pågår något slags byggnadsarbete i min mage då det dunkar och bökar helvilt där inne. Kanske skapar svampbob något, eller så förbereds någon slags utgrävning. Jag vet inte.


OCH. Precis som jag sitter här och beklagar mig över min andnöd spelar ztv "no air".

"Tell me how i'm supposed to breath with no air.
Can't live, can't breath with no air"

och nästan låt

"Blue" med Eiffel 65.


Vad kommer härnäst?
"I like big butts and i can not lie..." ?





Jag kvävs inte längre. Jag skrattar ihjäl mig iställlet. För jag har jättedålig humor.

Wille och jag har kommit från dagis och jobb för en stund sedan. Jag har hunnit vräka i mig resterna från gårdagens rabarberpaj och druckit ett glas saft, väldigt bra lunch om jag får säga det själv. Wille sitter och slappar i soffan. Och om ett par minuter tänkte jag försöka röja lite här hemma. Det är så mycket saker överaaallt och jag verkar liksom aldrig få någon som helst ordning någonstans. Jo, en liten stund, sju sekunder kanske. Egentligen vill jag bara köpa en massa nya möbler och placera lite här och där (precis som det är lösningen på problemet?) Jo, men det kan det faktiskt vara. Smart förvaring sägs ju vara A och O, så varför inte? Därför har jag enväldigt bestämt att vi ska på IKEA under de närmaste veckorna. Jag sa till Markus att jag skulle åka själv om han vägrade följa med. Han funderade då hur jag skulle klara av släpvagnen, de tunga sakerna och dyl. Personligen ser jag inte det som ett hinder. Det finns alltid vänliga själar som hjälper en "stackars" gravid kvinna.

;)

En dag i juni förra året "råkade" jag glömma att tanka bilen innan jag åkte upp till mamma & pappa. Eller råkade. Det var såhär; Jag var på väg till OK där naturligtvis hela Åseles befolkning befann sig. Eftersom jag kände mig stressad (helt utan anledning faktiskt) bestämde jag mig för att köra till Vilhelmina istället. Sju mil senare upptäckte jag att det var lika mycket folk i Vilhelmina och det var köer hit och dit. Fruktansvärt irriterande. "Äh, jag tankar i Malgovik" tänkte jag och körde vidare. Väl framme i Malgovik gick det upp för mig att ägarna till livsmedelsaffären fortfarande lever i tron att folk har kontanter. Sedelautomat, ha! Vem har kontanter idag egentligen? (Några futtiga enkronor är ju knappast till någon nytta) Jag blev förbannad med gav inte upp hoppet utan lade min tro till Stalon och den lilla macken där. Egentligen förstår jag inte hur jag kunde inbilla mig att det skulle vara öppet där en sen söndagseftermiddag, för det var det inte. Stängt. Stängt. Stängt.

Det här kanske inte låter som ett större problem för er, då mina föräldrar bor endast fem mil från Stalon. Problemet var att det här utspelade sig på tiden när jag fortfarande hade refillkort. Ett TOMT refillkort. Herregud. Tanklampan började lysa. Jag körde. Svettades och körde. Svor och körde. Lyckligtvis ringde Markus till sist (även om han säkert ångrade att han ringt blott en sekund in i samtalet). Naturligtvis var jag tvungen att beskylla honom för eländet, det var ju knappas MITT fel att jag inte hade soppa i tanken. Så man fick hämta mig och min soppatorskade bil och hela världen skrattade åt mig och min dumhet.

Idag utspelade sig något liknande när vi skulle bege oss hem från Örnsköldsvik. Efter vi passerat Hemling säger Markus (som kör) att VI glömt att tanka. Men herregud, säger jag, utan att bli tagen på allvar eftersom "det finns en reservtank" och något i stil med att man kunde köra 19 mil på tanken. Okej. Det VI glömmer bort och som VI ALLTID har en tendens att glömma bort, är att tankmätaren är totalt fuckad och att jag till och med lyckats få bensinstopp två minuter från dagis och den gula lampans första uppenbarelse. Så vi kör, eller MARKUS kör och stannar 26 minuter senare. Och JAG blir beskylld som boven i dramat. "Du måste ju lära dig tanka!" säger Markus.


Ja, vad säger man? Vi är nog ganska lika ändå. Som ett soppatorskspar eller nått.

Vi ska ner till Örnsköldsvik imorgon för att ta farväl av min älskade morfar som gick bort nyligen efter att ha kämpat mot sjukdom en tid. Vi är alla överens om att morfar var en färgstark person med en otrolig livsglädje och upptäckarlust. Han kommer alltid finnas i vårt minne som en man som inte var rädd att gå sin egen väg. En man som inspirerat och älskats av många. Det känns fint att ta avsked under solen imorgon bland grönska och doftande blommor. Himlen har återigen omfamnat någon jag älskat och tagit honom med sig till andra vidder. Ta hand om varandra i landet bortom horisonten! Morfar, du finns med mig i mina tankar.





Godnatt

Jag har bevisligen blivit en usel bloggare. Läser mycket hellre andras än skriver i min egen märker jag, men ikväll tar jag tjuren vid hornen! Ringde precis till min vän Evelyn och sa att jag kände mig som en jätte som lurpassar sin borg, det måste bero på alla dessa hormoner som rusar i min kropp. Mitt humör svänger väldigt lätt i vanliga fall, men majmånad har bjudit på en riktig bergochdalbana! Har även fått för mig att jag luktar bröstmjölk. Visst, det kanske bara är vanlig svett, men jag tycker mig känna en svag doft av någonting jag inte luktat på ett bra tag. Något är det, vad är svårt att säga. Note to self: Fråga BM!

På söndag går jag in i graviditetsvecka 32. 14 kilo tyngre och en maggördel rikare. Ja, jag var faktiskt hos sjukgymnasten och fick mig en gördel som ska "hålla" upp magen lite för att det ska kännas behagligare när jag tar mina morgonpromenader (som iofs nästan aldrig händer men ändå). Jag har ingen foglossning (tack gud!) utan känner mig bara rädd för att tappa rumpan, praktiskt taget, då bulan trycker på en del. Så nu har jag en gördel. Den är hudfärgad och har både hakar, dragkedja och hederlig korsettsnörning. Gördeln i kombination med stödstrumpor (som jag har för att motverka åderbråck) får mig att känna mig som en väldigt attraktiv kvinna och inte en dag äldre än 23.

Men jag klagar inte, o nej. Att få möjligheten att bära ett barn är fantastiskt och tanken på att vi snart är fyra i familjen är underbar!