Smutsigt ska bli rent
På något sätt har jag lyckats med konsten att uppfostra mina barn i riktig snuttefilts-anda, eller som vi säger här hemma: MYS. Willes mys är en dunsocka i all enkelhet och varför han blev så upp över öronen förälskad i den är det bara han som vet. Wille, som länge saknat y-ljudet, säger "mus", det låter så gulligt. Så under hans uppväxt har vi fått stiftat bekantskap med "lill-musen", "stor-musen", "mus-täcket" och "mus-kudden". Den enda som lever kvar är "stor-musen". De andra har försvunnit under mystiska omständigheter. "Lill-musen" tex. är på tvättning på obestämd framtid.
Den yngsta av mina två barn, Esse Hansson, har likt sin bror blivit en storsnuttare och använder sig av en av mina gamla tröjor. Nu luktar den skit. En blandning mellan matrester, välling, snor, damm, grus, gräs och en hel del andra saker kan inte lukta på något annat sätt. Så idag tvättas den (på riktigt!). Det var dock med tårfyllda ögon den lilla rev med sina små naglar på tvättmaskinsluckan medan trumman fylldes med vatten. Jag känner mig som en dålig mamma. Speciellt när jag tänker på Wille vars mys aldrig återvände från tvättstugan. Det låter som en liten mardrömshistoria. Men vad göra när den där trasiga dunskon dammade så vi nästan fick astma allihopa och vardagsrummet mer påminde om en hönsgård?
hahaha, lite tragiskt det där med tvättstugemonster. Är de dom som tar den ena sockan oxå?
