fredan

Okej, imorgon är dagen D? Jag sitter vid köksbordet, känner noll. Finns absolut ingenting som indikerar på att den här bebisen behagar att komma ut de närmsta dagarna. Vi väntar. Spännande! Det går dock inte att komma ifrån att väntan känns lång, men tacksamt nog lyckas vi fylla dagarna med aktiviteter för att få tiden att gå lite snabbare.

I onsdags var vi på djurparken, i torsdags var vi ut med saltstenar och igår var Evelyn, jag & Wille i Vilhelmina, fikade och spanade på leksaker. Därefter blev vi bjudna på surströmming på Svängvägen, mums! Men idag tar vi det lugnt, jag känner mig trött. Förmodligen beror det på mitt hb som ligger superlågt, men i ärlighetens namn har jag ingen lust att äta mer järntabletter. Min mage blir crazy! (som om det inte redan är fullt ös med armbågar och fötter där inne).

Nu kommer Markus och Wille hem med cyklarna, så nu ska vi ut på en liten cykeltur. Den här tröttheten får vänta ett tag.

Wille klättrar på stora stenar när vi är ute i skogen under torsdagen. Jag är inte välkommen på stenen. "Du har så stor mage mamma!".





"Titta Markus! Jag är en röd häska och Evelyn en döskalle!" säger Wille uppspelt när han ska berätta om vår utflykt till Vilhelmina.





Wille och "Stor-Elin".