fredan

Igår utspelade sig följande scen här hemma:

Wille vaknar och är ledsen för att han inte har en timmerbil av märket Scania utan "bara" en Volvo. Jag försöker trösta och säga att han kan önska sig när tomten kommer, vilket inte är ett tillfredsställande svar. Mer gråt och "alldeles för länge till tomten kommer", snyftar Wille. Vi ligger i sängen och pratar en stund tills Wille går upp och vill se på film. Eftersom jag helst inte vill att han ska se film på morgonen föreslår jag att han kan se på barnteve. Inte bra. "Jag kan inte andas om jag inte får se Scoby Doo!!!" hulkar Wille och jag kapitulerar (totalt övertygad om att jag mött en person som faktiskt är mer dramatisk än jag själv är) och slår på filmen. Höggravid och hormonstinn orkar man inte ta hur många stider som helst.
Någon timma senare är filmen slut och Wille önskar därmed se en till. Då säger jag bestämt nej, slår på barnkanalen och går och duschar. När jag duschat i någon minut och står med duschcreme upp till öronen kommer Wille in i badrummet och säger lite stöddigt: 

"Mamma, jag har kissat på golvet!". "
Va?" utbrister jag. "Var? Varför då?"
"I teverummet" svarar Wille.
"Men vad har du gjort? Varför då??!" säger jag lite gråtigt tillbaka blöt och full med tvål.
"Jag trodde det var en toa. Jag trodde det var ett dass faktiskt!" svarar Wille och lämnar badrummet.

Det är nu jag förstår att det pågår ett mindre krig här hemma. Wille tycker varken om ordet "nej" eller vårt sätt att inreda vardagsrummet då han påstår att det liknar ett dass. Och hur än jag längtar efter den lilla knodden i magen kan jag inte låta bli att gruva lite då jag tänker på alla hyss jag ammandes kommer få bevittna och därmed tvingas ge mig ut på jakt med den lilla hängandes i tutten.



Godnatt!