Jag känner...

Jag känner mig lite fnittrig. Tjohipp. Ser framemot att hämta bubbis på dagis, hur han kommer springande och kramar mina knän. Sedan ska jag till läkaren med min ansiktsförlamning-light, som jag dragits med i nära 14 dagar. Har besparat er historien eftersom min blogg mer liknar en läkarjournal, men även för att jag inte ska bli uttittad på "byn" när man försöker ta en titt på mitt sneda ansikte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0