fredan

Wille har en mamma och en pappa. Willes mamma och pappa bor inte tillsammans. De är separerade. "Separerad", vilket svårt ord. Vilket svårt och jobbigt ord. 

Nu går han omkring och gråter. Han är ledsen. Förmodligen för att jag inte orkar sitta och leka med honom. Han vill att vi ska leka titt-ut och jag ska hoppa omkring och tjoa och vara en superglad mamma. Idag orkar jag inte. Jag vill helst bara sitta här vid köksbordet och tänka på att helgen nästan passerat och att vi imorgon återgår till vardagsrutinerna igen.

Dagis är stängt imorgon. De har planeringsdag. Tack och lov jobbar jag mellan klockan 11 och 17, vilket betyder Wille kan vara med sin farmor. Annars hade jag helt enkelt fått ta ledigt från jobbet. Det sistnämnda alternativet hade egentligen varit skönt, eftersom jag jobbar i helgen. Egentligen orkar jag inte det heller. Igår trodde jag faktiskt att jag skulle bryta ihop. Jag var bara en centimeter från ett ordentligt sammanbrott.

Att jag känner mig låg just nu beror på flera olika faktorer. Dels har det varit en stor omställning att börja jobba igen, kanske har jag inte riktigt hunnit med och först nu sköljer känslorna över mig och jag kan inte riktigt hantera det. En av de andra bidragande orsakerna är att jag inte lever tillsammans med Willes pappa och att vi ibland inte kommer överens.

Herregud. Det är inte konstigt att det blir konflikter. Finns det någon som går igenom något liknande obemärkt? Möjligtvis mannen som Lisa Ekdahl sjunger om. Han som sålde deras hjärtan på realisation. "Säg vad en man utan hjärta inte kan?". Lyckligtvis har jag ingen sådan runt om mig. Willes pappa är en bra pappa och jag tvivlar aldrig på att han tar hand om Wille på ett bra sätt, det måste klargöras. Jag vet också, även om det är svår att erkänna, att jag har massor med brister. Jag vet att jag inte är lätt att leva med, men vem har sagt att det ska vara lätt? Hur många är det inte som skiljer sig i Sverige? När vi inte kan leva tillsammans, är det då konstigt att det blir konflikter när man valt att separera, men samtidigt skall ha en fungerande vän-relation? Någonstans hinner hjärtat inte med. Känslorna går överstyr, helt enkelt.

Jag måste tänka på Wille. Hela tiden måste jag tänka på Wille, vilket kanske inte heller är så enkelt. Det är lätt att känna sig orättvist behandlad och linjerna blir otroligt utsuddade. Är det här verkligen det bästa alternativet för Wille? Eller är det bäst för Mig? Visst, det kan tyckas självklart att alltid tänka på sitt barns bästa, men i en separation är det lätt att man sätter sig själv i främsta rummet och gärna drar saker till sin spets, varpå man orsakar dessa konflikter. Men hur ska man egentligen veta vad som är bäst för sitt barn? Det bästa alternativet är ju naturligtvis att föräldrarna lever tillsammans i harmoni. När inte det går, vilka ramar stödjer vi oss på då?