JUM
Markus och jag är ju som bekant inne på vår andra kärleksomgång, därav rubriken till detta inlägg. "JUM" är bokstäverna på regplåten till Markus apelsinfärgade vrålåk, en merca vars styrning kräver att man lyfter skrot ett par timmar per dag. Säger det er något alls?
Jag tog körkortet den nionde december 2004 och hade turen att köra "JUM" till skolan ett fåtal gånger. Det ska väl tilläggas att jag inte var/är någon stjärna i trafiken, varför jag hade vissa bekymmer, som till exempel styrningen, vilket ändå måste klassas som ett ganska allvarligt problem. När jag tänker tillbaka på gångerna jag tvingas köra den bilen genom Vilhelmina tätort reser sig håret i nacken. Det finns inget som framkallat så mycket ångest i mig som turerna i "JUM" där jag varit chaufför.
En solig eftermiddag körde jag till exempel över en sparkcykel som utan förvarning placerats framför bilen (ja, jag vill gärna se det så). Sparkcykeln tillhörde sonen till vår dåvarande granne och jag grinade tills mina ögon var röda och låste in mig i lägenheten i hopp om att de inte skulle märka något. Det tog dagar innan jag vågade mig ut och denna lilla incident har etsat sig fast i minnet på många och används många gånger som partyhöjare. Haha, säger jag.
Av någon anledning har jag samma relation till "JUM" som till cykeln jag lånat av Markus. Sedan fredagens "överraskning", eller vad vi nu ska kalla det för, fasar jag lika mycket inför kontakt med cykeln som med bilen. Frågan jag ställer mig är: "Kommer jag överleva?".
