Realistiskt
Jag har precis upplevt en känslostorm utöver det vanliga. På 20 minuter har jag pendlat från dödsångest till hysterisk glädje, regn till solsken, tårar till skratt - och överlevt. Jag har varit fräsch i ungefär två timmar, men ser nu ut som jag befunnit mig under en svärm av måsar. W åt med glädje sitt första mariekex idag, dock med lite hjälp av min tröja. Jag har blivit grafittimålad.
När man bor som vi bor, ja eller som jag har bott. Är risken så stor att man förfaller. Farfar är vår enda granne. Vägen slutar vid vårt hus, det finns alltså ingen som kommer undan med frasen "när jag ändå hade vägarna förbi". Hit kommer man inte utan en anledning. Man träffar ingen. Under min "semester" har jag träffat farfar, som bor 50 meter ifrån oss. Ja, och farmor...men henne fick jag minsann uppsöka själv. Därför har jag inte orkat byta tröja. Hemma hade jag inte gått omkring såhär utan att vara säker på att dörren var låst. Detta kan också vara anledningen till mitt frenetiska bloggande ett tag. Jag har haft tid! Slutsats: Strunta i att duscha, byta kläder och sminka er - få tid över till annat.
Måndagen har, så här långt, bjudit på mycket känslor. Men det är alltid känsligt när det kommer till mig. Jag lyckas med allt ska ni veta. Så här på äldre dar...(hör på den vise 21-åringen), har jag dock börjat ta det med ro. Det är ingen idé att stressa upp sig, saker skiter sig ändå, vare sig man vill eller inte. Jag är inte pessimist. Jag är realist och hoppas att jag kan skratta åt den här röran om 40 år när jag sitter och dricker whiskey på mitt gods. Då kommer mina största bekymmer vara hurvida Paco vattnar rosorna tillräckligt. Att min manikyrtid tyvärr krockade med min tennislektion och att vi har slut på champagne hemma.
Eh, okej. Jag svävade iväg från min realistiska anda... en smula.
