fredan

Igår efter middagen åkte Markus för att solfilma rutorna på sin bil. Jag följde med eftersom han behövde lite hjälp. Att han inbillade sig att jag skulle tillföra något till detta projekt är dock för mig helt vansinnigt. Både han och jag är medveten om min kapacitet vad gäller bilar och motorfordon. Jag har ett körkort - that's it. Men jag följde med...

 Vi kom till garaget och solfilmningen började. Jag fick tydliga instruktioner hur jag skulle stå, räkna till sju och placera mitt högra pekfinger på solfilmen. Det hela var väldigt okomplicerat... till saker och ting började gå snett.

Jag fick ett samtal och var tvungen att lämna min post. Det gick bra sa Markus och fortsatte i samma positiva anda och jag lämnade garaget och placerade mig på en sten utanför. Efter femton minuter gick jag in igen och fann att den tidigare glada stämningen försvunnit. Det var ett hårstrå på rutan.

Eftersom hårstrået var längre än fem centimeter tillhörde det naturligtvis inte Markus och jag kände mig anklagad. Han beslutade att börja om och jag blev på nytt placerad med pekfingret i högsta hugg. Nu var han dock inte lika tålmodig. Jag förstod ingenting, sa han. Allt var fel på mig trots att jag bara stod helt stilla.

Jag började känna mig världelös. Att jag är världelös på bilar visste jag redan, men mitt pekfinger ska fungera som vanligt, så jag bestämde mig för att lämna den vresiga sambon i garaget med sin lila bil. Hade verkligen inte lust att agera hackkyckling bara för att saker och ting inte gick hans väg kvällen den 4 augusti 2008, så jag gick en lång promenad istället och lyssnade på hög musik.

Väl hemma i lägenheten fick jag höra att han blivit arg på mig för att jag "bara stått och skrattat". Jag finner detta väldigt lustigt eftersom jag inte kan komma ihåg att jag drog på smilbanden en enda gång under min vistelse i garaget. Men... ett sådant missförstånd är ju helt förståeligt. Vi har ju bara känt varandra i lite mer än fem år.