fredan

Jo, men det kallas så, charmigt nog. Förra veckan var det Wille, nu har turen kommit till mig, tack och lov i lindrigare form, men det är ändå inte jätteskoj. Känner mig som en ballong som när som helst skulle kunna flyga iväg. Måste ändå tvinga mig själv utanför lägenhetet, frisk luft har väl ingen dött av? Ska nämligen på sjukan idag igen (jag vet!) på grund av en liten liten sak som hände i fredags...

Johan är på apoteket för att hämta ut en starkare salva till Wille, som han fått utskriven för sina torra fläckar. Då säger kvinnan i kassan:
- Ja, och så var det ju penicillinet?!
- Nej, säger Johan. Bara salva.
- Men jag har två recept här. En salva och fjorton tabletter Kåvepenin...
Johan ringer mig och jag blir förvirrad. Wille ska bara ha salva. Han har varken halsfluss, öroninflammation eller klamydia, bara torra fläckar. Hold your horses! Så Johan hämtar bara ut salvan och struntar i det andra receptet. Nu idag så måste jag gå upp på Bryggaregatan 11, för sjuttonde gången på ett par dagar för att få en utskrift från Willes journal. Jag måste se om jag eventuellt missuppfattat något.

Jag har full respekt för läkaren, som är både duktig och trevlig, men faktum att vi inte talar samma språk kvarstår. Även om jag till större delen förstod vad denne sa till mig är det ju faktiskt fullt möjligt att det brustit i kommunikationen, varpå ett missförstånd uppstått. Det känns ganska viktigt att kolla upp detta eftersom det finns en anledning till att medicin är receptbelagt och att om jag missat att Wille ska äta antibiotika av någon anledning och läkaren faktiskt talat om det för mig, har jag ett långvarigt hjärnsläpp.

Solen tittar fram. Jag har skitsjuka.
Trevlig måndag!