fredan

Jag har gjort det. Jag har gått i samtalsterapi för första gången. Vilken upplevelse. Min tanke var att få tala med någon utomstående, prata av mig lite. Få råd och stöd från någon professionell. När jag körde därifrån kände jag mig konstig, ska man känna så? 

Alla vet hur ansträngande det är att prata med någon som sitter knäpptyst. Jag får panik, och kan praktiskt taget säga vad som helst bara för att bryta tystnaden. Så var det igår, hon bara satt där, terapeuten alltså, helt tyst. När jag pratade öppnade hon sin mun, precis som hon skulle säga något, och så satt hon med öppen mun till jag tystnade. Så gjorde hon hela tiden. Jag kunde varken koncentrera mig på mina egna ord eller lyssna på henne de få gånger hon faktiskt sade något.

Efter att jag pratat och pratat och pratat och min kära rådgivare fortfarande satt med öppen mun utan att komma med konkreta råd kände jag mig oerhört obekväm och började skruva på mig. Jag ångrade bittert att jag gick dit överhuvudtaget. Visste inte hur jag skulle avsluta samtalet. Vad säger man? "Jaja, det löser, vi höres!". När jag kom ut var jag kallsvettig, hade inte ens ro att köra förbi statoil för att köpa något att äta. Körde direkt hem och lyssnade på hög musik hela vägen. Sprängde en högtalare, men jag är inte säker. Ska stämma av med min tekniska sida under dagen.

Det var, med andra ord, en konstig dag igår. Kanske var jag ur balans eftersom Arne Kleberg, läkaren, beslutat att avlägsna min andra halsmandel till hösten, två timmar tidigare. Det beskedet fick jag efter att jag betalat 350 kronor och gapat i fem sekunder. När blev det så dyrt att öppna munnen? Egentligen ska jag väl vara glad att jag kom därifrån bara 350 pix fattigare med tanke på att jag nästan ramlade på väg in i undersökningsrummet. Stöveljävlar. Det hade ju varit extremt jobbigt med ett benbrott.