Energi
Idag har varit en glädjens dag, trots att den började vedervärdigt med ett jävulskt sökande, som resulterade i pulshöjning. Evelyn och Daniel kom förbi med gott fika och Wille fick ännu mer fina kläder. En superfin mossgrön dress från Adidas, han blir så bortskämd! Blir bra dagisklädsel, han kommer att vara alla bruttors favorit!
För, hör och häpna: Om allt går som vi önskar kommer Wille att börja på dagis i början av maj. Det känns som en sten ramlat från mitt bröst och jag måste passa på att tacka alla hjälpsamma som jag haft kontakt med i jakten på dagisplats. Dagens semla till er!
Det känns roligt, men samtidigt lite vemodigt att lämna bort vår lilla bubbis, som jag varit hemma med nu i tretton månader. I och för sig har jag jobbat så mycket på kvällstid den senaste tiden, så jag har ju varit ifrån honom i alla fall, men nu ska han alltså vara med dagispersonal istället för mor och far. Oj, jag känner mig lite nervös, men vet att det säkerligen kommer gå jättebra. Detta innebär också att jag kommer att gå tillbaka till mitt ordinarie jobb på dagtid, vilket också känns trevligt. Har inte varit här dagtid sedan mitten av februari 2007, så nog blir det en omställning alltid.
Förhoppningsvis kommer detta leda till att jag får mer struktur i mitt liv. De senaste månaderna har varit väldigt känslomässigt omtumlande och humöret har varierat från dag till dag. Har varit otroligt uppgiven och ledsen många gånger. Dels för allt som både jag och Johan gått igenom, men också för Willes skull. Vi önskar honom det bästa av det bästa och paniken över att inte alltid kunna ge honom det har varit outhärdlig.
Idag känns det bättre. Vi lever och mår bra. Skaffar oss rutiner och försöker anpassa oss till vår nya vardag, som trots allt inte ser alltför mörk ut. Men visst är det lätt att ramla ner i en ormgrop av pessimism och nästan inte kunna ta sig upp? Man är ju inte mer än människa, och standarduttryck som "det löser sig" fick i alla fall mig att se rött när jag var mest låg. Det är så lätt att stå på sidan, en helt annan sak att vara mitt i ett inferno av föräldraledighet, dagisplats, blåbärskräm, bajsblöjor och pusslande med kalendrar. Puh! säger jag bara.
Nu kan jag andas ut. I mitt livspussel har det lagts ännu en bit.
Jag är glad.
För, hör och häpna: Om allt går som vi önskar kommer Wille att börja på dagis i början av maj. Det känns som en sten ramlat från mitt bröst och jag måste passa på att tacka alla hjälpsamma som jag haft kontakt med i jakten på dagisplats. Dagens semla till er!
Det känns roligt, men samtidigt lite vemodigt att lämna bort vår lilla bubbis, som jag varit hemma med nu i tretton månader. I och för sig har jag jobbat så mycket på kvällstid den senaste tiden, så jag har ju varit ifrån honom i alla fall, men nu ska han alltså vara med dagispersonal istället för mor och far. Oj, jag känner mig lite nervös, men vet att det säkerligen kommer gå jättebra. Detta innebär också att jag kommer att gå tillbaka till mitt ordinarie jobb på dagtid, vilket också känns trevligt. Har inte varit här dagtid sedan mitten av februari 2007, så nog blir det en omställning alltid.
Förhoppningsvis kommer detta leda till att jag får mer struktur i mitt liv. De senaste månaderna har varit väldigt känslomässigt omtumlande och humöret har varierat från dag till dag. Har varit otroligt uppgiven och ledsen många gånger. Dels för allt som både jag och Johan gått igenom, men också för Willes skull. Vi önskar honom det bästa av det bästa och paniken över att inte alltid kunna ge honom det har varit outhärdlig.
Idag känns det bättre. Vi lever och mår bra. Skaffar oss rutiner och försöker anpassa oss till vår nya vardag, som trots allt inte ser alltför mörk ut. Men visst är det lätt att ramla ner i en ormgrop av pessimism och nästan inte kunna ta sig upp? Man är ju inte mer än människa, och standarduttryck som "det löser sig" fick i alla fall mig att se rött när jag var mest låg. Det är så lätt att stå på sidan, en helt annan sak att vara mitt i ett inferno av föräldraledighet, dagisplats, blåbärskräm, bajsblöjor och pusslande med kalendrar. Puh! säger jag bara.
Nu kan jag andas ut. I mitt livspussel har det lagts ännu en bit.
Jag är glad.
Kommentarer
Postat av: Emma
va bra att du är glad :)
Trackback
